Ian Lancaster Fleming

---

Född: 28 Maj 1908
Död: 14 Augusti 1964 (Hjärtattack)
Födelsestad: Mayfair, London, England
Stjärntecken: Tvillingarna
Nationalitet: Engelsk
Ålder: Han blev 56 år
Längd: 1.83 cm
Roll: Författare
Böcker: Casino Royale (1953), Live And Let Die (1954), Moonraker (1955), Diamonds Are Forever (1956), From Russia With Love (1957), Dr. No (1958), Goldfinger (1959), For Your Eyes Only (1960), Thunderbolt (1961), The Spy Who Loved Me (1962), On Her Majesty’s Secret Service (1963), You Only Live Twice (1964), 007 In New York (1964),  The Man With The Golden Gun (1965), Octopussy and The Living Daylights (1966)

Ian Lancaster Fleming föddes torsdag den 28 maj 1908 i Mayfair i London till föräldrarna Evelyn ”Eve” St. Croix Rose och bankmannen Valentine Fleming. Familjen Fleming var en mycket rik och välbärgad familj där Valentine jobbade i sin pappas bank Robert Fleming & Company.
Ian hade också tre bröder varav Peter var ett år äldre och sedan var det Richard och Michael som var tre respektive fyra år yngre än Ian. Man kunde ju ha tro på Ian att han skulle gilla saker som de andra i familjen eller hans föräldrar gjorde dvs familjeträffar, hundar och hästar men Ian var inte speciellt förtjust i något av detta och inte ens i Skottland.

Saker och ting fick kasta om ljuset aningen för familjen Fleming 1914 när fadern Valentine blev skickad till Frankrike under första världskriget, tillsammans med den brittiska armén, där han befordrades till titeln major allteftersom kriget pågick.

Samtidigt som Valentine Fleming var och stred vid fronten och i skyttegravarna i Frankrike blev Evelyn Fleming kvar där hemma med allt ansvar för huset och de fyra barnen. Någon gång under 1916 skickades de två äldre bröderna Peter och Ian till internatskolan ”Durnford” och dess chef Tom Pellatt. Under den här skolgången fick den unga Ian upp ögonen för böcker och författaren som Robert Louis Stevenson “Skattkammarön“ och Sax Rohmer (författare till böckerna om detektiven Bulldog Drummond och den djävulske skurken Fu Manchu). Ett plus i kanten för den här skolan var att Ian fick upp ögonen för sporten golf som han skulle vara intresserad av i senare i livet.
Svårt och förstå men var väldigt vanligt vid den här tiden att pennalism och mobbning pågick i stora skaror på dessa större skolor och Durnford var inget undantag där studieförhållanden var ingen höjdare och sedan var maten otroligt usel pga krigets ransonering.

Den 20 maj 1917 fick Evelyn Fleming och resten av familjen beskedet att deras överhuvud och försörjare i Valentine Fleming hade stupat i kriget i en skyttegrav tillsammans med en annan soldat av en tysk granat. Nu fick han postuma hedersutmärkelser och i The Times skrevs det en artikel av familjens nära vän Winston Churchill.

Den enorma förmögenheten som Valentine Fleming efterlämnade sig efter sin död hade nu gått till Evelyn Fleming som fick fortsättningsvis ha detta enbart om hon inte gifte om sig som Valentine hade skrivit i sitt testamente. Evelyn hade nu hunnit bli 32 år gammal. Utan ha riktigt råd med det skickade hon trots allt Ian och Peter till den ansedda och väl ryktbara privatskolan Eton år 1921 man kan ju också tillägga att deras far Valentine hade varit elev på skolan. ­Tiden på Eton var kanske inte alltid den bästa för unga Ian och han kände att han inte riktigt passade in där bland dom andra människorna.
Om studierna inte gick som planerat så utmärkte sig Ian på ett helt annat område vid skolan och det var i friidrott som löpning och längdhopp och var hela skolans framstående idrottsperson. Faktum är att under två år, 1925 och 1926, lyckades han bli Victor Ludorum dvs Etons mästartitel väldigt ovanligt att någon lyckades kamma hem priset två år i rad.

Han försökte sig på och intressera sig för olika andra sporter som utförde närkamper som fotboll t.ex. men detta avskydde Ian och 1926 under en fotbollsmatch var han med om en kollision, där han fick sin näsa knäckt. Läkarna fick därför sätta in en liten kopparbit i Ians näsa som gav honom den ack så välkända profilen. Allt var inte rosor efter detta eftersom många år senare ansåg Ian att just detta orsakat honom många obekväma hälsoproblem som intensiva huvudvärksattacker.

Undertiden Ian och Peter hade fullt upp med sitt i skolan hade deras mamma träffat tidens mest kända porträttmålare August John, dessa två fick idéen att sticka till Berlin under våren 1925. Då när paret återvände till England hade Evelyn med sig en bebis vid namn Amaryllis som hon ”adopterat”.

Som sagt Ian kände sig inte hemma i den här miljön och skolgången som Eton utgjorde där och då och tappade väldigt snart all intresse för skolan och studierna därmed sjönk betygen för honom. Evelyn sträckte ut en hjälpande hand och flyttade sonen till en miljö som kanske skulle få rätsida på honom, Evelyn flyttade Ian till militärskolan Sandhurst. Inte heller en militär utbildning kunde få hyfs på Ian där han var otroligt omtyckt av traktens flickor men likväl gjorde han bra ifrån sig någorlunda i skolan.

Eleverna hade en hel del ridning på schemat för lära sig detta ifall vid ofred att hoppa på en hästrygg om det så behövdes men trots detta kom rapporterar att Ian avskydde ridning men däremot tyckte bättre om gevärsskytte.

Trots att Ian hade blivit antagen till ett av landets finaste och ädlaste infanteriregementet genom sin mors kontakter så hade det bestämts att armén skulle moderniserats dvs mekaniseras. Varken Ian eller de andra kadetterna ville inte sitta och dra i spakar och trycka på knappar hela dagarna därmed vägrade han anta sin utnämning till regementet. Han packade ihop sina saker och stack ifrån skolan där han postade sitt avsked bak på ett vykort och skickade till skolan.

Jag (undertecknad) kan mycket väl anta att Evelyn Fleming var oerhört besviken och ledsen att inget gick riktigt och tygla sonen i skolan men hon gav inte upp hoppet för Ian när hon hade hört talas om en privatskola i österrikiska Tyrolen nämligen i Kitzbühel. Hör och häpna trivdes Ian mycket bra där borta bland alperna och miljön och upplevde sin bästa ungdomsår. Ägarna till skolan hade genomytliga studieförhållande något som gjorde att Ian blev förtjust i språkundervisningarna och lärde sig franska och tyska. Och här hade han börjat lägga mycket av sin fritid på skidåkning samt bergsklättring.

Nu hade Ian börjat få en känsla inom sig att kanske skulle lyckas och göra en egen karriär och inte vara lillebror till Peter Fleming. Därför hade skolans ägares fru uppmuntrat Ian att ta tag i sitt skrivande alltmer och det gjorde han nu.

Efter skolgången i Österrike fortsatte han därmed studier i språkkunskaperna och började vid universitet i München där han nu lärde sig ryska vid 20 års ålder. 1929 drog han till Genève och deras universitet för bättre på sina franska kunskaper. I Schweiz hade Ian lärt känna och förälskat sig i en tjej vid namn Monique och dessa två hade nu förlovat sig och gärna velat gifta sig men dessvärre ansåg Ians mor att Monique inte var någon direkt passande person för honom. Tyvärr fick de två avbryta förlovningen men senare i James Bond-böckerna fick huvudfigurens mor vara en schweizare vid namn Monique.

Nu kände Ian Fleming att han hade studerat klart och ville göra en karriär inom något passande yrke. Den här gången fick han återigen mycket väl god hjälp av sin mors breda kontaktnät, hon hjälpte honom få jobb hos tidningen Reuters i och med hon kände chefen för tidningen. Han trivdes i den här krävande och tidspressade miljön som fisken i vattnet och snart fick han testa på och vara reporter fullt ut med olika uppdrag. Chefen för Reuters skickade Ian till Moskva 1933 för bevaka en spionrättegång mot sex brittiska person som ansågs spionera mot Sovjetunionen och dessa arbetade för ett elbolag.

Även om Ian upplevde sina bästa år hos Reuters var han bara där i tre år innan han sade upp sig eftersom han hade fått erbjudande att gå in som delägare i en affärsbank i London efter press från sin mor och familjen. En av alla olika orsaker var också de stora pengarna han kunde tjäna på det här jobbet. Han började nu som börsmäklare hos Cull & Company för att sedan byta till Rowe & Pitman, han fick goda vitsord av chefen och arbetskamraterna att han var exemplarisk med organisera och administrera saker och ting på kontoret.

Ett par månader innan andra världskriget startade 1939 hade underrättelsetjänsten börjat leta efter kapabel person för ett viktigt arbete. Nya chefen, konteramiralen John Godfrey, för det marina underrättelsetjänsten behövde en personlig assistent. Han ville ha en pålitlig person kunde detta med  administrera och efter allt föll valet alltså på Ian Fleming. Under vårkanten utnämndes Ian till löjtnant i The Royal Naval Volunteer Reserve där hans olika uppgifter var att assistera John Godfrey på olika sätt.

Ian Fleming var mycket duktig och kapabel till rollen som kommendörkapten och var uppfinningsrik och hjälpte till trots att han inte var så iblandat i operativ tjänst. Men ändå for han till Frankrike och hjälpte till att evakuera brittiska och amerikanska soldater som hade blivit strandade, där han organiserade deras väg tillbaka till Storbritannien. Senare någon gång under 1941 reste Ian Fleming tillsammans med John Godfrey till USA för stötta amerikanarna då de var i högsta grad i färd att bilda en ny underrättelseorganisation. I USA fick Ian ett par nya bekantskaper som höll i resten av livet däribland Ernest Cuneo som var förbindelselänken mellan USA och Englands säkertjänsts kontakter.

Vid en säkerhetskonferens på Jamaica hösten 1944 för Ian Fleming var det första kontakten för honom med landet och en av hans närmaste vänner Ivar Bryce, hade sedan nått år tillbaka redan ett hus på ön. För utsikterna var inte de allra bästa där och då med regn dagligen men likväl blev Ian Fleming otroligt förtjust i landet och bestämde sig att bygga ett eget hus där. Han hittade en lämplig tomt att bygga huset på och i mars 1945 sattes planeringen igång och Ian hade ritat huset helt skälv.  Huset fick namnet Goldeneye efter en hemlig underrättelseoperation från andra världskriget samt att det fanns en bok med namnet Reflections in a Golden Eye av Ians favorit författare Carson McCullers. 

I slutskedet av året 1945 hade Ian Fleming nu blivit utrikeschef hos företaget Kelmsley och skrev regelbundet artiklar i tidningen Sunday Times där hans reseskildringar eller reseäventyr världen över blev extremt uppskattat av läsarna.

För att komma bort från den dagliga tristessen och lunken hemma i London eller i New York semestrade Ian alltid vid sitt hus på Jamaica när han hade semester två månader om året, och nu vid en ålder av 43 år satte han sig ned och började skriva första versionen till sin första roman. Namnet på karaktären blev James Bond från boken Birds of the West Indiens av James Bond samt att första romanen fick namnet Casino Royale. Ingen fick på något sett veta att Ian hade nu skrivit en bok men en vän som var anställd hos förlaget Jonathan Cape kunde urskilja på Ian att han hade författat en bok under deras möte med varandra i maj 1952.

Under resten av 1950-talet gick i ett enormt högt tempo för Ian med flera böcker skrivna där dom fick mycket bra kritik eller knappt mycket alls beroende vem man förlitade sig, men också där ett par personer fick upp ögonen för James Bond och ville förvandla detta till film. CBS gjorde en egen version av Casino Royale till tv-film med Barry Nelson som amerikansk Jimmy Bond. 

Gjordes ett stort avtryck i Ian Flemings Bond-böcker till författandet av Dr. No där James Bond fick av M byte av pistol från 25-kalibers Beretta till en Walther PPK och en Smith & Wesson .38 Centennial Airweight efter brevväxling tillsammans med vapenentusiasten Geoffrey Boothroyd. Som tack för detta fick Boothroyd stå som inspiration till Major Boothroyd alias Q från och med boken Dr. No.

1960-talet var händelserikt år på alla sätt och vis då den kanadensiska film-producenten Harry Saltzman hade köpt rättigheterna, option i sex månader, till alla Bond böckerna och de kommande förutom Casino Royale då Ian Fleming hade sålt dessa till Gregory Ratoff 1955. När Harry (Saltzman) hade inte långt kvar innan dessa månader hade gått utan resultat kom amerikanska producenten Albert R. ”Cubby” Broccoli in i bilden och försökte köpa rättigheterna ifrån Harry men denna vägrade, motvilligt slog sig herrarna sig samman och bildade EON Productions och James Bond var snart född på riktigt till vita duken. Efter mycket och men i Ian Flemings liv där bråket och stämningen gällande boken Thunderball som plagierade till större delen på herrarnas film projekt tillsammans, kan ha varit orsaken till att Ian fick sin försöka hjärtattack plus också han rökte 60 cigaretter om dagen. Detta hände mitt på Sunday Times under ett planeringsmöte.

Medan han låg och tillfrisknande och hämtade sig i sjukhussängen kom han på idéen till en barnbok vid namn Chitty Chitty Bang Bang om en flygande bil, där kommendören Pott säger: ”Säg aldrig nej till ett äventyr. Säg alltid ja, annars kommer du att leva ett trist liv”.

Hälsan till Ian var stundtals under 60-talet helt bedrövlig då han hade besvär med det ena och det andra bl.a. magsår, hjärtproblem, bröstsmärtor då han inte tog hand om sig så som läkarna helst ville att han skulle göra. I och med att Dr. No fick fin kritik och att efterföljande film From Russia With Love fick ännu bättre bemötande av biopubliken och recensioner i tidningar hade nu han väldigt gott ställt rent ekonomiskt med succén för böckerna och filmerna. Men också drog rättegången om Thunderball igång den 20 november 1963 som pågick i tre veckor men som helt plötsligt stannade där Kevin McClory och Ian Fleming skulle göra upp i godo, där Ivar Bryce var bidragande till detta. Denna rättegång och händelse var en av många orsaker till som till slut knäckte Ian Fleming.

Också samtidigt var Ians mamma Evelyn ”Eve” Fleming vid dålig hälsa och avled den 27 juli 1964 av ett slaganfall.

Någon gång under dagen den 11 augusti hade Ian i sina allra mesta kraftansträngningar tagit sig till golfklubben St Georges Club för äta lunch tillsammans med kompisarna. Och senare gjorde om proceduren fast tillsammans med hustrun Ann Fleming på deras hotell tillsammans med en god vän till dom, tyvärr var detta för mycket ansträngningar för den svaga Ian som kollapsade och fick åka ilfart med ambulans till Kent and Canterbury Hospital. Läkarna försökte förgäves i tre nästan fyra timmar att få liv i honom men inget bet på honom, där dom försökte med injektioner och syrgas. Ian Lancaster Fleming förklarades död kl. 01:10 den 12 augusti 1964.

15:e augusti hölls Ian Flemings begravning i St James’ kyrka i Sevenhampton varav man också arrangerade en minnesgudstjänst i kyrkan St Bartholomew’s i Smithfield.