”JAMES BOND IS BACK IN ACTION!
EVERYTHING HE TOUCHES
TURNS TO EXCITEMENT!”

Bond: 003 (Förra Bondfilmen | Nästa Bondfilm)
Original titel: Goldfinger
Svensk titel: Goldfinger
Premiärdatum: England: 17 september 1964 & USA: 22 december 1964
Premiärdatum i Sverige: 5 februari 1965
Produktionsländer: Schweiz, USA, England & Pinewood Studios, England
Producent: Albert R. Broccoli & Harry Saltzman
Regissör: Guy Hamilton
Manusförfattare: Richard Maibaum & Paul Dehn
Filmfoto: Ted Moore
Art director: Peter Murton
Klippning: Peter Hunt
Författare: Ian Fleming
Productionsdesigner: Ken Adam
Titeldesigner: Robert Brownjohn
James Bond: Sean Connery
Musik: John Barry
Låttitel: Shirley Bassey men skrevs av Leslie Bricusse & Anthony Newley
Production: Eon Productions / Danjac Productions
Distribution: United Artists
Speltid: 1 timme och 46 minuter

Skådespelare

---

James Bond:	Sean Connery
Auric Goldfinger:	Gert Fröbe
Pussy Galore:	Honor Blackman
Felix Leiter:	Cec Linder
Oddjob:	Harald Sakata
Tilly Masterson:	Tania Mallet
Jill Masterson:	Shirley Eaton
Martin Solo:	Martin Benson
Dink:	Margret Nolan
Mr. Ling:	Burt Kwouk
Kisch:	Michael Mellinger
Bonita:	Nadja Regin
Swiss Gatekeeper:	Varley Thomas
Krilencu:	Fred Haggerty
Miss Moneypenny:	Lois Maxwell
Q (Major Boothroyd):	Desmond Llewelyn

Information om Goldfinger

---

Inspelningen av den tredje James Bond–filmen startade den 15 januari 1964 när Hamilton drog med sig ett litet team till Miami och filma lite flygfoton vid Fountainbleu Hotel som ses kort i början av filmen. Från första början var det tanken att regissören Terence Young från de två föregående filmerna skulle även göra denna, nu hade det gått upp för honom att en stor succè var på gång. Young ville därför ha en del av kakan från dess intäckter men nobbades av Albert Broccoli och Harry Saltzman, något han fick ett blankt nej av producenterna och tackade för sig. Nu frågade dom istället personen som tackade nej till göra Dr. No Guy Hamilton som inte kunde tacka nej ytterligare en gång.

Nu när produktionen hade en annan person som regissör passade manusförfattaren Richard Maibaum ta in Paul Dehn som medskrivare till utkastet av manuset. Paul som redan hade gjort sig ett namn i branschen genom sin Oscars statyett genom filmen ”Seven Days To Noon“ (1957) som han samarbetade med James Bernard. Ett par år senare skulle (Paul) Dehn bli mer berömdare genom fyra uppföljarna med ”Planet of the Apes“ (1968).

Sean Connery var själv upptagen när inspelningarna drog igång av Goldfinger och fick komma några veckor senare, eftersom han höll på med filmen ”Marnie“ av Alfred Hitchcock.

Filmbolaget United Artists stötte på ett litet problem innan kamerorna skulle börja rulla och det var det något opassande namnet på Bond–bruden Pussy Galore, de försökte få det ändrat. Eons publicist Tom Carlile var det som läckte ut namnet på Pussys namn i diverse tidningsartiklar så att det inte skulle gå och byta namnet överhuvudtaget. United Artists var nu helt oförmögna att få igenom sitt förslag på rollfiguren skulle heta Kitty istället.

I Ian Flemings roman hade han skrivit upp att Pussy Galore var lesbisk men detta nämns aldrig i filmen, men som tittare kan man se lite utav det, då Pussy avvisar Bond chans att komma närmare henne plus hennes Flying Circus med enbart kvinnliga piloter.

Jakten på den rätta skådespelerskan att spela karaktären Pussy Galore samt matcha Sean Connerys fysiska närvaro med en kvinnlighet touch, de hade en i åtanke från början – Honor Blackman. Var lättare sagt än gjort det, Honor var redan etablerad skådespelerska vid den här tiden med i Tv–serien The Avengers (1961 – 1969) och i diverse andra filmer och serier. Varken Albert Broccoli eller Harry Saltzman ville inte se sig besegras av detta utan de gav Honor ett prisvärt erbjudande hon inte kunde tacka nej till.

Innan den tyska skådespelaren Gert Fröbe hade fått rollen som den guld älskande Auric Goldfinger hade producent–duon Broccoli och Saltzman en annan i tankarna, den Österrikiska födda Theodore Bikel som kom och screen–testade för rollen i december 1963. Det visades sig att Theodore inte var helt rätt person för rollen ändå, till honom fick man säga nej tack till. Då kom Guy (Hamilton) in i bilden och rekommenderade tyska Gert Fröbe, i Tyskland var han en mycket firad stjärna men utanför gränserna inte. Gert var klart formad och helt perfekt som Goldfinger men han pratade med så kraftig tysk brytning att man fick dubba hans röst av Michael Collins.

Långt innan den svenska modellen Maud Adams intog James Bond–scenen med två filmer blev skådespelerskan Nadja Regin den första att få vara med i två Bond uppsättningar. Nadja spelade Kerim Beys flickvän i From Russia With Love och i inledningen av Goldfinger spelar hon Bonita som är dansöse på en bar–/klubb.

Det var inte helt lätt och smidigt och måla guldfärg på Shirley Eaton ett arbete som tog ungefär två timmar att göra. Under hela arbetet fanns en läkare närvarande och man kollade regelbundet hennes kroppstemperatur, så Shirley inte skulle gå samma öde till mötes som sin rollkaraktär i filmen. Eatons arbete med hela filmen var över efter en vecka totalt sett och i själva filmen syns hon med i ca 5 minuter endast.

Inför scenen där James Bond och Auric Goldfinger spelar golf mot varandra var Sean Connery tvungen ta ett par golflektioner innan man kunde spela in den scenen.

Då när Q visar upp James Bond populära Aston Martin DB5 ser vi att registreringsplåten kan rotera och få in andra länders bokstäver och nummer, något som verkligen gick hem hos biopubliken. I det här läget får vi tacka (Guy) Hamilton som kom på den speciella funktionen då han hade tröttnat på alla parkeringsböter han fick ständigt.

Gert Fröbe spelade in sin första scen som Goldfinger i slutet av mars på Pinewood E stage där Bond ligger fast spänd på ett bord med en laser som hotar att ta kål på honom. Företaget som skulle leverera lansern till inspelningen dök aldrig upp som planerat, istället för gräva ner sig tog Hamilton saken i egna händer. Han planerade att ha en optisk infogad senare och få effekten av laserskärningen genom det solida guldbordet, han hade personer från effekt enheten liggandes under bordet beväpnade med en oxy-acetylen blåslampa.

Olyckligtvis blev Goldfinger den sista inspelningen som Ian Fleming kunde besöka på, han kom på besök när man var fullt upp och filmade kortspels–scenen i början av filmen. Vid den här tidpunkten var Mr. Flemings väldigt svårt sjuk och avled 12 augusti 1964.

Scenografen Ken Adam förskte få till ett tillstånd och få besöka det riktiga Fort Knox men nekades tyvärr, Ken byggde upp sitt egna Fort Knox utifrån sin fantasibild hur det borde ha sett ut. Man byggde upp en jätte lik kuliss i Pinewood som kostade 25.000 pund av Fort Knox. Som inte visste då är man inte fick stapla guldtackor ovanpå varandra högre än 75 cm på grund av metallens vikt och transportproblemen.

Scenen när James Bond vaknar till liv igen efter blivit knockad av Oddjob och finner Jill Masterson färgad med guld spelades in i grann studion D stage i slutet av april där man hade byggt upp en kuliss av interiören av Fountainbleu Hotel i Miami.

Goldfinger fick stå mall för flera saker som dem efterföljande Bondfilmerna skulle ta efter. Som t.ex. tog om scenen när James Bond kommer ner till Q–Bransch labb om hur Desmond Llewelyns karaktär skulle vara mot 007. Guy Hamilton tog fram idèen med att Q inte skulle vara så affärsmässig som tidigare och mer otålig mot något barnsliga och nonchalanta Bond.

Den nya film–serien som hade bara fått ut två stora filmer på vita duken och den tredje på väg så stod inte allting rätt till på producenternas kontor. De alltför ständiga bråken mellan Harry Saltzman och Albert Broccoli var som vardagsmat möjligen hos alla inblandade i produktionen, vissa gånger stannade inspelningarna helt upp eftersom de väntade på beslut ifrån dessa herrar.

Bomben som Auric Goldfinger lägger inne i Fort Knox skulle från början ha stannat på 003 istället men fick Saltzman den genialla idèen med att räkneverket skulle stanna på 007, som skulle vara mer roligare hos biopubliken. Trots detta glömmer man ändra repliken för Sean Connery som säger: ”Three more ticks and mr Goldfinger would have hit the jackpot“.

Den mycket fantastiska slutstriden mellan James Bond och Oddjob i Fort Knox valv spelades in i Ken Adams stora kuliss i Pinewood Studios. Tack vare Robert Kennedy fick Ken se ecteriören av det riktiga byggnaden i USA, Adams extravaganta uppsättningar har ingen likhet alls med den verkliga föremålet, men gav en spektakulär bakgrund för actionchef Frank Ernsts vackra koregraferade chans. Olyckligtvis blev Harold Sakata illa bränd under inspelningen när han skulle gå och hämta Oddjobs stålbrättade hatt från det elektriska stängslet. Man får ge Harold ett stort plus i kanten att han slutförde arbetet med scenen trots det flög gnistor runt om kring honom som sedan han fick stora plågor utav.

Det absolut sista som spelades in till filmen var när piloterna från Pussy Galores flygande cirkus flög över militärbasen i närheten av Fort Knox där ca 500 soldaterna ramlar omkull av närvgasen fick dom 20 dollar i gage och en flaska öl för jobbet.

Torsdag den 17 september 1964 premiär visades äntligen ”Goldfinger“ för en mycket förväntans full publik på Odeon Leicster Square i London. Intresset för den nyaste uppkommande filmen var massiv hos alla inblandade, där en journalist skrev: ”5000 fans kämpade mot polisen utanför Odeon Theatre. I dom närmaste upploppen, den massiva glasdörren för teatern krossades och polisen skickade förstärkningar.“ Folkmassorna blev aningen för mycket även hos Bond–bruden Honor Blackman som fick hjälpas in av polisen.

Handling
James Bond får i uppdrag av ”M” att kolla upp hur Auric Goldfinger kan smuggla ut så pass mycket guld i tullen varje gång. Bond träffar på Goldfinger redan i Miami där hans flickvän Jill Masterson hjälper honom och fuska mot sina modspelare i gin rummy – senare hittas Jill färgad i guld. Allt eftersom kommer det till 007s kännedom att en atombomb ska detoneras inne i den amerikanska guldreserven Fort Knox. Lyckas James Bond klara detta i tid och rädda världen.