”Sean Connery
as James Bond 007”

”Diamonds Are Forever
Forever
Forever
Forever
Forever
Forever”

Bond: 007 (Förra Bondfilmen | Nästa Bondfilm)
Original titel: Diamonds Are Forever
Svensk titel: Diamantfeber
Premiärdatum: England: 30 december 1971 & USA: 17 december 1971
Premiärdatum i Sverige: 30 december 1971
Produktionsländer: Kalifornien, Las Vegas, Amsterdam, Frankrike & Pinewood Studios, England
Producenter: Albert R. Broccoli & Harry Saltzman
Regissör: Guy Hamilton
Manusförfattare: Richard Maibaum & Tom Mankiewicz
Filmfoto: Ted Moore
Art director: Billy Kenney & Jack Maxsted
Klippning: Bert Bates & John W Holmes
Författare: Ian Fleming
Productionsdesigner: Ken Adam
Titeldesigner: Maurice Binder
James Bond: Sean Connery
Musik: John Barry
Låttitel: Diamonds Are Forever sjungs av Shirley Bassey, texten skrevs av Don Black
Production: Eon Productions / Danjac Productions
Distribution: United Artists
Speltid: 1 timme och 55 minuter

Skådespelare

---

James Bond:	Sean Connery
Ernst Stavro Blofeld:	Charles Gray
Tiffany Case:	Jill St. John
Felix Leiter:	Norman Burton
Willard Whyte:	Jimmy Dean
Plenty O’Toole:	Lana Wood
Mr. Wint:	Bruce Glover
Mr. Kidd:	Putter Smith
Bert Saxby:	Bruce Cabot
Peter Franks:	Joe Robinson
Mrs. Whistler:	Margaret Lacey
Mr. Slumber:	David Bauer
Prof. Dr. Metz:	Joseph Fürst
M:	Bernard Lee
Miss Moneypenny:	Lois Maxwell
Q (Major Boothroyd):	Desmond Llewelyn

 

Information om Diamantfeber

---

Inspelningen av den sjunde James Bond-filmen startade den 5 april 1971 med ett team som flög till Las Vegas med de första preliminära fototagningarna och kolla igenom allt av filmen med James Bond himself Sean Connery anlände den 11:e april för planenligt med United Artists filma en sorts version av ”Macbeeth”. Nu hade Albert Broccoli & Harry Saltzman ingen huvudrollsinnehavare för sin kommande film om James Bond då den förre George Lazenby hade redan tackat nej innan I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst hade haft sin premiär, trots otaliga försök av producenterna ville George inte återkomma som 007 en gång till.
Nu fick producenterna ut och sondera terrängen för nya skådespelare till rollen och det var många potentiella namn däribland Roger Moore, Timothy Dalton men de var upptagna på sina ställen eller inte kände sig manade för uppdraget just då och Burt Reynolds som Guy Hamilton ville ha i rollen men svarade aldrig på förfrågan.

En person var nästan ”där” för skriva på kontraktet som näste Bond var skådespelaren John Gavin som var känd i filmer som ”Psycho” (1960), ”Spartacus” (1969) och inte minst i Bondkopian ”OSS 117 Double Agent” (1967) hade nu fått ett provisoriskt kontrakt och ett sorts ”innehavskontrakt” som går ut på ha honom fortsatt på kroken. Samtidigt kände filmbolaget United Artists inte sig för och marknadsföra en ny James Bond så pass snabbt inpå Lazenby och företagets chef David Picker var nog den som var mest övertygad och bestämd och försöka ta tillbaka Sean Connery vad det nu kostar för dem.
Medan Stanley Sopel, associate producent, sökte upp Connery undertiden denne var på besök i London och bodde på hotell men dessvärre kom Stanley därifrån bara med Seans begagnade Mercedes och ingen underskrift på något papper. Då tog David Picker saken i egna händer och sökte upp Sean Connery personligen med få honom tillbaka som 007, och ett gage som aldrig tidigare skådats som håller fortfarande än i dag – 1 250 000 miljoner dollar och sedan 140.000 dollar extra vid eventuella veckor inspelningarna drog utöver på tiden. Dessutom antog United Artists sig och finansiera två valfria filmer Connery vill helst göra. Alla pengar Sean fick för göra ytterligare en film som 007 skänkte han hela beloppet till välgörande ändamål i Skottland.

Vid ett första utkast av manuset från Richard Maibaum där han lekte med idéen/tanken och ha med Auric Goldfingers tvillingbrorsa med i filmen, där han skulle vara en svensk sjöfartsmagnat vars bud världsherravälde fick hjälp av en supertankfartyg utrustad med en massiv laser. Producenterna Albert Broccoli och Harry Saltzman tog därför kontakt med tyska skådespelaren Gert Fröbe om en återkomst fast nu som Goldfingers brorsa. Av olika orsaker ville Gert inte engagera sig en ny Bond-film och manusförfattaren Richard Maibaum fick nu tänka om helt i filmens plot/handling.

När äntligen manuset var färdigskriven av Richard Maibaum och Tom Mankiewicz så började man nu gå ut och hitta lämpliga skådespelare för de andra betydande rollerna i filmen. Vart mycket Amerika influerat bland skådespelarna då större delen spelas in i USA, Sidney Korshak, EON: s Las Vegas-baserade juridiska rådgivare, var personen som kom med förslaget till Broccoli och Saltman och kontraktera skådespelerskan Jill St. John till rollen som Plenty O’Toole och auditionerat men fick konkurrens av personer som Raquel Welch, Faye Dunway och Jane Fonda. Men tillslut bestämde sig Jill St. John för och ta sig an den lite större karaktären av dem som Tiffany Case.
Personen som fick ta rollen som Plenty O’Toole är Lana Wood (syster med den kända Natalie Wood) av en tillfällighet hade producenterna sett bilderna av Lana Wood i ett nummer av tidningen Playboy. Jimmy Dean som var väldigt känd som country-/western sångare vid den här tiden fick rollen som Williard Whyte medan jazz sångaren Putter Smith slog sig ihop med Bruce Glover som det homosexuella paret Mr. Wint och respektive Mr. Kidd. Vi får stifta bekantskap med en bekant ansikte som Ernst Stavro Blofeld Charles Gray som spelade karaktären Henderson i ”Man Lever Bara Två Gånger” där han axlade Bonds kontaktperson i Japan.

Ingen James Bond-film vid den här tiden kunde vara något utan MI6 trion Desmond Llewelyn, Bernard Lee och Lois Maxwell men det var väldigt nära att Albert Broccoli och hans kompanjon bytte ut Miss Moneypenny med någon helt annan skådespelare. Bakgrunden var Lois agent ville förhandla fram bättre lön för sin klient och det hade producenterna inte tänkt sig alls. Till slut kom samvetet ikapp Broccoli & Saltzman där de ville behålla Lois Maxwell men hon hade under den här tiden färgat sitt hår svart för en roll i filmen ”Endless Night” byggd på Agatha Christie bok, för dölja detta så mycket som möjligt fick Lois ha på sig en polismössa i manuset och i filmen.

I början av maj månad  reste andra film enheten ut till öknen i Nevada för och filma scenerna där James Bond flyr på en moon buggy med polisen i hälarna, medan regissören Guy Hamilton hade hand om huvudenheten som lät kamerorna rulla vid Oceanside, Palm Springs som skulle föreställa multimiljonären Williard Whytes sagolika hus uppe vid berget. International Hotel i Los Angeles fick stå modell som i filmen heter istället The Williard Whyte House där casino scenerna hade sina inspelningar men också där den spektakulära oljeplattformen uppfördes som ligger utanför Kaliforniens kust.

Troligtvis var produktionsteamet efter ett tag less på allt resande eftersom det flögs kors och tvärs över världen för säkerhetsställa filmen, de tog över flera studioanläggningar i Hollywood där de tog Universal Studios i beslag, där teamet filmade den häftiga biljakten med Bond, Tiffany och Sheriffen.

En kär team medlem var tillbaka för den här filmen var produktionsdesignern Ken Adam som hade förhinder i förra I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst, och hade tagit över fyra studions scener för och återskapa delar av filmens underbara interiörer.

Jämfört med I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst där filmandet pågick två månader över stängde man av kamerorna helt enligt tidsschemat den här gången den 13 augusti 1971.

17 december 1971 fick äntligen Diamantfeber sin efterlängtade premiär på biograferna i USA knappt två veckor innan Storbritannien fick se den. 30 december gick filmen upp på sin sedvanliga biograf Leicester Square Odeon och fick ett enormt uppslag av Bond-fansen och där emellan också satte ett nytt saftigt rekord, det hela gjorde säkert att deras favorit 007 Sean Connery gjorde comeback för en film till. Generellt sätt är Diamantfeber (Diamonds Are Forever) betydligt bättre i världen med dess inkomst än Man lever bara två Gånger.

Handling
På ett något märkligt sätt lägger myndigheter runt om i världen märke att tonvis av sydamerikanska diamanter har plötsligt försvunnit spårlöst utan några som helst spår ifrån sig, och M skickar James Bond på det här uppdraget för se vad som har hänt. Första anhalten på Bonds resa tar honom till Holland där han träffar på smugglaren Tiffany Case som kan bistå med lite nyttig information till detta. Naturligtvis är det Ernst Stavro Blofeld och brottsorganisationen SPECTRE som har fingrar i spelet och konstruerat en lasergenerator som kan utplåna vilket kärnvapen som helst att självdetonera. Uppdraget går till staden som aldrig sover; Las Vegas där det mesta händer för James Bond. Men uppgörelsen med Blofeld slutar på en oljeplattform långt ut till havs vid Kaliforniens kust där James Bond är med och förstår Blofelds nya högkvarter i luften.