Kan sammanfatta TSWLM som It’s the BIGGEST, It’s the BEST, Its Bond, And B-E-Y-O-N-D, eftersom The Spy Who Loved Me är succé–film.

NYGRENS007.se fortsätter följetongen om vilken som är stora favorit–filmerna. Roger Moores tredje och populäraste film på 70–talet är utan tvekan The Spy Who Loved Me eller som filmen fick ha som slagord när den kom ut: It’s the BIGGEST, It’s the BEST, It’s Bond, And B-E-Y-O-N-D. TSWLM har gjort ett rejält avtryck hos mig som Rogers bästa 007 film.

Året var 1976 när äntligen Albert R. Broccoli & C:o kunde skissa på ett nytt äventyr för den numer vane och eleganta agenten 007 när alla tvister var över angående Harry Saltzman otillaktiga medel under hans tid med serien. Filmen har alla klassiska element som en bra och välgjord Bond–film ska ha bl.a. en bra skådespelare i rollen som James Bond (självklart) och en Bond–brud som kan göra sin karaktär otroligt bra ifall Bond någon gång hamnar lite i knippan.

Varje ny Bond–brud ska vara en skönhet för ögat och självklart för publiken och productionsbolaget. MGM valde här att skriva ett kontrakt med tyske skådespelaren Curd Jürgens som Karl Stromberg, som egentligen bara sitter ner och trycker på knappar, något han klagade på naturligtvis under inspelningen av The Spy Who Loved Me till Broccoli & C:o.

Kan förstå Curd lite på den punkten, han hade nog hoppats på något annat att göra med sin karaktär Karl i filmen. Dold karaktär som jag gillar är Strombergs först assistent och senare sekreterare som inte ser så mycket utav bara när Karl Strombergs affärskollegor kommer på besök apropå nya systemet de har gjort åt honom. För att spåra alla fientliga ubåtar. Och så när James Bond och Anya Amasova har blivit godkända en audiens på Atlantis, under namnet Robert Sterling som marin biolog.

Vi träffar henne första gången nere vid hotellets lilla båthamn där Naomi stiger av båten för att prata lite med Bond. Naomi tar då med Bonds ”fru” Anya på en rundvandring medan han är på möte med karl. Sista gången vi ser Naomi är när hon försöker döda Bond och Anya Amasova under bilfärden från hamnen.

Cinematography
Under själva inspelningen tog den duktiga franska fotografen Claude Renoirs underbara stillbilder på The Spy Who Loved Me. Bilden jag rankar högst upp är självklart bilden när besättningen på Liparus tänder lamporna. Också bilden intill här på siten, en vy utöver stranden och bergen otroligt vackert. Stor cred till Claude Renoir för dessa fantastiska bilderna.

Han har lyckats få allt och stämma just när han tog stillbilderna och dessa kontraster, då menar jag självklart ena hörnet av bilden svart och andra ändan är det ljust. Under någon av Claudes tre filmer förlorade han tyvärr synen på sina ögon, kanske hände i.o.m. The Spy Who Loved Me eller någon hans efterföljande filmer som han gjorde hemma i Frankrike. Han avled 5:e september 1993 i Paris, Frankrike.

Filmteamet
Varje ny James Bond–film har alltid ett gediget arsenal av personer bakom kameran. En av nyförvärven på bakom kameran var manusförfattaren Christopher Wood, som fick skriva manuset tillsammans med Richard Maibaum. Regissören Lewis Gilbert från You Only Live Twice (1967) återvänder nu till jobbet, han lyckades göra ännu en bra och välgjord 007–rulle. James Bond (Bob Simmons) i de tre första vinjetterna är nu tillbaka som stuntperson i serien. Vi vet redan hur bra stuntperson Simmons är för Bond–serien i sin helhet. Listan kan göras hur lång som helst på de som återkom till serien igen, jag tar en person till.

Han har varit med och gjort så att filmerna blev kända redan på 60–talet tack vare hans underbara kulliser som han satt och skissade fram, medan dem andra i teamet var någon annanstans och filmade, mannen i fråga är självklart Ken Adam. Ken Adam dokumenterade också alla de platser som var tänkt som inspelningsplats för filmerna. Alla dessa personer har bidragit på sitt egna lilla sätt att få James Bond–serien världs berämd världen över. Utan dessa personer skulle nog inte detta vara så känt.

Inspelningsplatser
Varje ny James Bond–film tar med hos fansen och publiken på otroligt vackra och häpnadsväckande ställen som man inte trodde att fanns, innan man får se det när Bond är där. The Spy Who Loved Me tar med oss till Egypten där Bond ska försöka komma över microfilmen med ritningen av u–båtssystemet. Som är ju direkt gjort för Stromberg för att ta in alla fiende u–båtar. James Bond springer efter Jaws bland pyramiderna, otroligt bra scen där ifrån måste man bara få tillägga.

I Sardinien anländer James Bond och Anya Amasova till stadens lokala hamn med häst någon sorts taxi kan man förmoda. Väl där anländer Q med Bonds nya leksak en Lotus Esperit. Lotusen gjorde också den dunder succé på marknaden.

Filmteamet lät filma Karl Strombergs högkvarter som var en undervatten bostad Atlantis i Bahamas, plus att man lät ockå filma modellubåtar och så jätte tankern Liparus i fullskallig modell. I Okinawa hade dom ett laboratorium som kunde sänkas upp och ned i vattnet. Inledningsscenen av The Spy Who Loved Me är inspelad i Kanada. Då när Rick Jackman som James Bond vecklar ut fallskärmen med den brittiska flaggan ovanpå, något som blev en dunder succé vart än filmen visades.

Pinewood Studios (007 Stage)
Varken Albert R. Broccoli eller United Artists hittade något lämpligt ställe att spela in jätte tankern Liparus, först tänkte man spela in det på en riktigt tanker, företaget Shell var överlyckliga över att just dem var utvalda av MGM / UA när man bollade idéer vart lämpligas tanker var att spela in Liparus.

Snacket gick väldigt bra mellan parterna, när Shell fick ett fartyg som hade varit i Afrika och lastat av saker, så fick dem ett med ingen last ombord. Men senare visades att en tom tanker är farligare än med en full. Om någon i filmteamet eller i personalen tog ett enda bloss på sin cigarr eller cigarret så kunde tankern explodera, så klart tog man det inte. Nu kommer productions–designern Ken Adam in i bilden. Han får i uppgift av Albert R. Broccoli att skissa fram hur han skulle vilja har Liparus.

Adam fick vara med och bygga som nu är världens största inomhus studio som ligger belägrat vid Pinewood och fått namnet ”Albert R. Broccoli 007 Stage” efter den legendariska producenten. Både studion och kulissen blev oerhört framgångsrecept för James Bond serien.

The Spy Who Loved Me’s soundtrack
Trots att John Barry inte kunde åta sig uppdraget att kompositera musiken till filmen en av anledningarna att han vid den här tiden hade flytt till USA. Han var oense med dem brittiska skatte– myndigheterna nämligen, de hade fryst Johns tillgångar. Vem blev Barry’s ersättare? Marvin Hamlisch fick stora äran. Var två saker som gjorde Hamlisch omtyckt musiker/kompositör är genom: ragetime–musik till Scott Joplins och A Chorus Linemusikalen för att nämna något.

Marvin Hamlisch gjorde ett bra intryck med soundtracket även som ersättare till legendaren John Barry till en Bond–film som i detta fallet var The Spy Who Loved Me. Den här gången tog man in stjärnan Carly Simon sjunga titelmelodin Nobody Does It Better, lite passade låttitel till James Bond faktiskt. Texten är skriven av Carole Bayer Sager. Tanken var nog från början att melodin skulle vara som titeln på filmen men strök det då de ansåg skulle bli för långt.

Man kan inte sticka under stol med att även jag kan sakna John Barry och hans egen komponerade Bond–sound som har varit nyckeltemat i dom föregående filmerna. Dem spåren som jag gillar allra bäst med den här musiken är förvisso: Bond ’77 hörs som Hamlisch försökte sig på en egen version av Bond theme, Ride To Atlantis en liten käck go bit i filmen med sitt pling–plongande ljud & The Tanker precis som förgående spåret en liten käck go bit i filmen med sitt ljud.

Han lämnar mycket att önska av själva soundtracket men i sin helhet gör hand det knappt välgodkänt. Carly förtjänst att sjunga melodin gick så långt att den nominerades till en Oscar faktiskt än i dag räknas den som en gedigen klassiker.

Betyg
The Spy Who Loved Me får utav mig i betyg en klar 10 eftersom detta är Roger Moores absolut bästa film som han gjorde under 1970–talet för serien. Barbara Bach är otroligt vacker som Anya Amasova eller Trippel X, hennes dialoger med Bond och de övriga i filmen är outstanding. Helt rätt val producenterna och filmteamet gjorde när de kontrakterade henne för den kvinnliga rollen. Producenterna lyckades hitta nästa kvinnliga huvudrollsinnehavare på en affisch för något företag där Caroline Munro var iklädd en våt dräkt. ”Cubby” bad att dem hitta henne och skicka henne till hans kontor och kontraktera henne för rollen som Naomi.

Curd Jürgens var en härlig person enligt Roger Moore, han kunde ta flera språk och agera sedan efter dem. Dom tyckte nog hade hittat perfekt skådespelaren till rollen som Karl Stromberg till filmen.

Även om han bara satt ner och tryckte på några knappar. John Barry hade nu inte hand om musiken till filmen pga tvister med skattemyndigheten, så lotten föll på inte helt okända kompositören Marvin Hamlisch. Tycker ändå att Hamlisch hade god hand med soundtracket till The Spy Who Loved Me, eftersom den blev populäraste filmen under 70–talet.

De melodierna jag rankar högst är: Eastern Lights och självklart Bond 77 (James Bond Theme), de tilltalar mig på bästa sätt. Lewis Gilbert var nu tillbaka i Bond–stolen efter 10 år efter You Only Live Twice (1967), är något som en liten favorit hos mig. Lewis gör de filmer som han regisserar som sina egna. Han sparar lite på humorn för den har haft en mer central roll i de senaste 9 filmerna.

Har dock inte något mer och säga angånde The Spy Who Loved Me, håll koll på hemsidan för nästa artikel om de bästa filmerna i serien.