Följande artikel är skriven av webbsidans snabbtänkte skribent Emanuel Magnusson om hans syn på serien och den senaste filmen Skyfall.

James Bond…007… Han är troligtvis en av dom mest kända och mest inflytelserika karaktären någonsin. I år fyller han 60 år som karaktär, och filmserien går in på sitt 51:a år. Och trots den höga åldern så är Bond precis lika aktuell nu som då. Det kan synas i att Skyfall drog in drygt en miljard dollar. Därmed ligger den på den sjunde platsen över mest inkomstdragande filmer någonsin, en imponerande bedrift helt klart. Något som även kan tydas som så att Bond har gått in i sin andra guldålder. Femtio år efter den förra, det är inte någon filmserie som kan skryta med en sådan bedrift!

Men om jag lite kort ska nämna vad jag tyckte om Skyfall, filmen som på ett sätt firade James Bond med 50 år på vita duken. En film som lovades vara klassisk, en film som lovades vara som dem gamla filmerna, en film som helt enkelt lovades att vara en återgång till den gamla stilen. Så förväntningarna var omåttligt höga när jag natten den 25:e oktober tog plats i Östersunds största biosalong med en kompis. Båda var vi uppklädda i kostym, redo att bli som Adele sjunger i titellåten “Swept away and stolen”. När jag väl satt och tittade på filmen hur den spelade upp sig så kunde jag inte bli annat ön förvånad.

För då hade nästan exakt ett ör förlupit sedan titeln “Skyfall” avslöjades. Det var den 3:e November 2011, på samma presskonferens så avslöjades skådespelarna som skulle vara med samt samma dag så drog inspelningarna igång runt om kring i London. Då började ett år då jag frenetiskt följde inspelningen, jag sög åt mig all information jag kunde få, alla bilder som läckte ut på internet från inspelningen såg jag, alla produktionsdetaljer som släpptes ut läste jag. Till och med delar av manus som läckte på internet läste jag. Allt för att mätta mitt behov av ett James Bond intresse som nästan konstant hade legat på is sen våren 2009. Men tiden som löpte upp till Skyfall var oerhört intressant.

Så tillbaka till kvällen för premiären. Klockan var runt tjugo i tre på morgonen i slutet på Oktober. Jag var på väg hem och skulle lägga mig för att skolan skulle börja drygt fem timmar senare. Men ändå så var jag inte ett dugg trött, jag kände mig som ett totalt nervvrak. Filmen hade sannerligen chockerat mig, den hade tagit mig in i en annan värld och vänt hela mitt Bondintresse totalt upp och ner och lämnat mig i chock.

Borta var alla tankar om att filmen skulle vara “klassisk”. Den natten så kände jag att Bond hade rört sig så långt bort från det klassiska som möjligt, det hade gått så långt så att jag ansåg att “Quantum of Solace” var en klassiker.

Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle tycka om filmen, för även om jag visste så mycket om filmen innan (som att M skulle dö) så blev jag så fundamentalt chockad. Slutet där Bond träffar Moneypenny och den nya M lämnade mig i en typ av extas/spänning/chock att jag inte ens kunde stå upp. Filmen hade byggt upp till det lilla ögonblicket då Bondserien tog en vändning 50 år tillbaka i tiden. Därav följde den sitt tema “Sometimes the old ways are the best”.

Den helgen så gick jag och en kompis och tittade på filmen en andra gång och sakta men säkert så började jag att njuta av den. Skämten som jag tidigare tyckte kändes fåniga kändes härligt avslappnade, spänningen mellan Silva och Bond var mer läskig än konstig och scenen där Bond springer genom London ackompanjerat till Thomas Newmans briljanta musik gav mig en typ av patriotisk känsla som vissa kan få till sitt land.

Det fick jag till Bond. Den andra gången jag såg filmen så fick jag känslan, mer än någonsin innan att jag skulle gilla Bond på livstid. När jag såg titelsekvensen med alla som har varit med och gjort filmen samtidigt som titellåten spelades så var det ett äkta gåshudsögonblick. Att man kan lita på att dessa människor har lagt ner sin tid och sin själ i att göra en så bra film efter fyra år. Fyra års väntan var över och vi fick en värdig film.

Jag såg Skyfall fyra gånger på bio. Det var fler gånger än vad jag hade trott, men på grund av att jag vann biljetter två gånger så blev det så många gånger. Varje gång var lika bra och filmen levererade.

Så hur firade jag 50 års jubileumet då? Jo, jag ändrade min åsikt på ungefär nästan varenda Bond–film, jag lyckades läsa färdigt alla Flemings böcker och mitt intresse vidgades till de mer obskyra områdena av Bondologin. Jag har helt enkelt fattat tycke för karaktären James Bond, vad som driver honom till det han gör. Tanken att James Bond är en människa, precis som oss andra men med en viljestyrka för att rädda världen och vara lojal till sitt land, och till de han håller nära är otroligt övertygande och förtroendeingivande!

Jag kommer att gilla Bond länge till, det står klart. Känslan att vänta in en ny Bondfilm är oslagbar. Att sitta där i biosalongen på premiären är något som under mina två Bondpremiärer har varit en alldeles speciell känsla. Att veta att något nytt kommer, en film som man kommer att se många gåånger och reflektera över, bryta ner och diskutera. Samma sak gäller även böckerna, musiken och spelen. Allt inom Bond är så oerhört fascinerande, och överallt så finns det utrymme för något nytt.

En ny infallsvinkel att se på något. Jag såg häromdagen på tv–programmet “Fantasterna” på TV4 där temat för kvällen var Bond.

Då när jag såg på det så insåg jag hur svåra frågorna var, hur mycket man hade missat i filmerna som man kanske ”borde” kunna. Och då kallar jag mig ändå en sann Bondfantast som kan det mesta om filmerna och allt som hör till. Men ändå så finns det utrymme för mer. Så det kommer att driva mig till att hitta nya saker om Bond. För även om intresset går upp och ner så kan man ändå läsa en ny spännande artikel om nyupptäckt fakta om säg inspelningen av Goldeneye. Eller att man sätter sig ner och kollar på en Bondfilm när man är på dåligt humör.

För även om det följande kan låta som en kliché så säger jag det ändå:

Bond är den ultimata fantasin.

En värld som man dras in i, till en man som kan allt och får alla tjejer men änå är en människa. Hur otroligt är inte det frågar jag dig?