Kan sammanfatta TSWLM som It’s the BIGGEST, It’s the BEST, Its Bond, And B-E-Y-O-N-D, eftersom The Spy Who Loved Me är en succè-film rakt genom.

JAMESBOND007.nu fortsätter följetongen om vilken som är stora favoritfilmerna. Roger Moores tredje och populäraste film på 70-talet är utan tvekan The Spy Who Loved Me eller som filmen fick ha som slagord när den kom ut: It’s the BIGGEST, It’s the BEST, Its Bond, And B-E-Y-O-N-D. TSWLM har gjort ett rejält avtryck hos mig som Rogers bästa 007 film.

Året var 1976 när äntligen Albert R. Broccoli & Co kunde skissa på ett nytt äventyr för den numer vane och eleganta agenten 007 när alla tvister var över angående Harry Saltzman otillaktiga medel under hans tid med serien. Filmen har alla klassiska element som en bra och välgjord Bondfilm ska ha bl.a. en bra skådespelare i rollen som James Bond (självklart) och en Bondbrud som kan göra sin karaktär otroligt bra ifall Bond någon gång hamnar lite i knipan. Varje ny Bondbrud ska vara en skönhet för ögat och självklart ör publiken och productionsbolaget. MGM valde här att skriva ett kontrakt med tyske skådespelaren Curd ürgens som Karl Stromberg, som egentligen bara sitter ner och trycker på knappar, något han klagade på naturligtvis under inspelningen av The Spy Who Loved Me till Broccoli & Co.

Kan förstå Curd lite på det punkten, han hade nog hoppats på något annat att göra med sin karaktär Karl i filmen. Dold karaktär som jag gillar är Strombergs första assistent och senare sekreterare som inte ser så mycket utav bara när Karl Strombergs affärskollegor kommer på besök apropå nya systemet de har gjort åt honom. För att spåra alla fientliga ubåtar. Och så när James Bond och Anya Amasova har blivit godkända en audiens på Atlantis, under namnet Robert Sterling som marin biolog. Vi träffar henne första gången nere vid hotellets lilla båthamn där Naomi stiger av åten för att prata lite med Bond. Naomi tar då med Bonds ”fru”” Anya på en rundvandring medan han är på möte med karl. Sista gången vi ser Naomi är när hon försöker döda Bond och Anya Amasova under bilfärden från hamnen.

Cinematography
Under själva inspelningen tog den duktiga franska fotografen Claude Renoirs underbara stillbilder på The Spy Who Loved Me. Bilden jag rankar högst upp är självklart bilden när besättningen på Liparus tänder lamporna ockå bilden intill här på siten, en vy utöver stranden och bergen otroligt vackert. Stor cred till Claude Renoir för dessa fantastiska bilderna. Han har lyckats få allt och stämma just när han tog stillbilderna och dessa kontraster, då menar jag självklart ena hörnet av bilden svart och andra ändan är det ljust. Under någon av Claudes tre filmer förlorade han tyvärr synen på sina ögon, kanske hände i och med The Spy Who Loved Me eller någon hans efterföljande filmer som han gjorde hemma i Frankrike. Han avled 5:e september 1993 i Paris, Frankrike.

Filmteamet
Varje ny James Bondfilm har alltid ett gediget arsenal av personer bakom kameran. En av nyförvärven på bakom kameran var manusförfattaren Christopher Wood, som fick skriva manuset tillsammans med Richard Maibaum. Regissören Lewis Gilbert från You Only Live Twice (1967) återvänder nu till jobbet, han lyckades göra ännu en bra och välgjord 007-rulle. James Bond (Bob Simmons) i de tre första vinjetterna är nu tillbaka som stuntperson i serien. Vi vet redan hur bra stuntperson Simmons är för Bondserien i sin helhet. Listan kan göras hur lång som helst på de som återkommer till serien igen, jag tar en person till. Han har varit med och gjort så att filmerna blev kända redan påå 60-talet tack vare hans underbara kulliser som han satt och skissade fram, medan dem andra i teamet var någon annanstans och filmade, mannen i fråga är naturligtvis Ken Adam.

Ken Adam dokumenterade också alla de platser som var tänkt som inspelningsplats för filmerna. Alla dessa personer har bidragit på sitt egna lilla sätt att få James Bondserien världsberömd världen runt. Utan dessa personer skulle nog inte detta vara så känd.

Inspelningsplatser
Varje ny James Bondfilm tar med hos fansen och publiken på otroligt vackra och häpnadsveckande ställen som man inte trodde att fanns, innan man får se det när Bond är är. The Spy Who Loved Me tar med oss till Egypten där Bond ska försöka komma över microfilmen med ritningen över u-båtssystemet. Som är ju direkt gjort för Stromberg för att ta in alla fiende u-båtar. James Bond springer efter Jaws bland pyramiderna, otroligt bra scen där ifrån måste man bara få tillägga. I Sardinien anländer James Bond och Anya Amasova till stadens lokala hamn med häst någon sorts taxi kan man förmoda. Väl där anländer Q med Bonds nya ”leksak” en Lotus Esperit. Lotusen gjorde också den dunder succè på marknaden.

Filmteamet lät filma Karl Strombergs högkvarter som var en undervatten bostad Atlantis i Bahamas, plus att man lät också filma modellubåtar och så jätte tankern Liparus i fullskallig modell. I Okinawa hade dom ett laboratorium som kunde sänkas upp och ned i vattnet. Inledningsscenen av The Spy Who Loved Me är inspelad i Kanada, då när Rick Jackman som James Bond vecklar ut fallskärmen med den brittiska flaggan ovanpå, något som blev en dunder succè vart än filmen visades.

Pinewood Studios – 007 Stage

Varken Albert R. Broccoli eller United Artists hittade någon lämplig ställe att spela in jätte tankern Liparus, först tänkte man spela in det på en riktigt tanker, företaget Shell var överlyckliga över att just dem var utvalda av MGM & UA när man bollade ièer vart lämpligas tanker var att spela in Liparus. Snacket gick väldigt bra mellan parterna, när Shell fick ett fartyg som hade varit i Afrika och lastat av saker, så fick dem ett med ingen last ombord. Men senare visades att en tom tanker är farligare än med en full. Om nåågon i filmteamet eller i personalen tog ett enda bloss på sin cigarr eller cigarret så kunde tankern explodera, så klart tog man det inte. Nu kommer productionsdesignern Ken Adam in i bilden. Han får i uppgift av Albert R. Broccoli att skissa fram hur han skulle vilja ha Liparus.

Adam fick vara med och bygga som nu är världens största inomhus studio som ligger belägrat vid Pinewood och fått namnet ”Albert R. Broccoli 007 Stage” efter den legendariska producenten. Både studion och kulissen blev oerhört framångsrecept för James Bond serien.

TSWLMs soundtrack
Ifall jag vill lyssna på någon låt som jag inte har i samlingen brukar jag vanligtvis använda mig utav den här hemsidan eller via Spotify. Men jag rekommenderar den här hemsidan allèfall: Miscellaneous James Bond Songs – The Spy Who Loved Me. Ägaren lägger hela tiden upp både klassiska och kanske inte så bra James Bond remixer fråån serien. Klicka på länken och vidga dina vyer hos James Bond 007.

Betyg
The Spy Who Loved Me får utav mig i betyg en klar 10 eftersom detta är Roger Moores absolut bästa film som han gjorde under 1970-talet för serien. Barbara Bach är otroligt vacker som Anya Amasova eller Trippel X, hennes dialoger med Bond och de övriga i filmen är outstanding. Helt rätt val producenterna och filmteamet gjorde när de kontrakterade henne för den kvinnliga rollen. Producenterna lyckades hitta nästa kvinnliga huvudrolls innehavare på en affisch för något företag där Caroline Munro var iklädd en våt dräkt. ”Cubby” bad att dem skulle hitta henne och skicka henne till hans kontor och kontraktera henne för rollen som Naomi. Curd Jürgens var en härlig person enligt Roger Moore, han kunde ta flera språk och agera sedan efter dem. Dom tyckte nog hade hittat perfekt skådespelaren för rollen som Karl Stromberg till filmen.

Även om han bara satt ner och tryckte på några knappar på en liten skärm. John Barry hade nu inte hand om musiken till filmen pga tvister med skattemyndigheten, så lotten föll på inte helt okända kompositören Marvin Hamlisch. Tycker ändå att Hamlisch hade god hand med soundtracket till The Spy Who Loved Me, eftersom den blev populäraste filmen under 70-talet. De melodierna jag rankar högst är: Eastern Lights och självklart Bond 77 (James Bond Theme), de tilltalar mig på bästa sätt. Lewis Gilbert var nu tillbaka i Bondstolen efter 10 år efter You Only Live Twice (1967), är något som en liten favorit hos mig. Lewis gör de filmer som han regisserar som sina egna. Han sparar lite på humorn för den har haft en mer central roll i de senaste 9 filmerna.

Har dock inte något mer och säga angående The Spy Who Loved Me, håll koll å hemsidan för nästa artikel om de bästa filmerna i serien.