Musiken till den allra första officiella filmen Dr. No (1962) var riktigt rörig, de nya producent–duon Albert R. Broccoli och Harry Saltzman hade kontrakterat kompositören Monty Norman för att tonsätta och göra all musik till den första filmen om agent 007. När Norman hade sin vanliga repetition tillsammans med orkestern stod finurligt klipparen Peter Hunt och regissören Terence Young utanför, kanske vid dörren och lyssnade för att höra några minuter av det som skulle komma skall till Dr. No. Men till deras besvikelse gillade dessa två herrar absolut inte vad de hörde ifrån Norman.

Innan Dr. No skulle ha världspremiär i England och resten av Europa och världen, hade Eon Productions inte lyckats och få till musiken riktigt så det var alltså nu som den numer legendariska John Barry fick första kontakten från Eon. Peter Hunt assistent som hade precis jobbat med en tv–show turligt nog The John Barry Seven var med i. Peter Hunt frågade sig för till sin assistent om han kunde tänkas och hade lust, och göra musiken till deras film. Givetvis frågade Hunt först Broccoli och Saltzman ifall de gick med på detta byte inom musiken. Vid detta stadiet var Barry endast 29 år, men hade redan skaffat sig ett namn inom musikbranschen tack vare hans jazzorkester.

Så tillslut kom alltså dagen då när Noel Rogers som var chef på United Artists musikavdelning, när Roger ringde för att höra om Barry var intresserad på att komponera musiken. Efter några minuter lyckades så Albert Broccoli och Saltzman tillsammans med filmbolaget övertala John Barry att ställa upp. Till en början fick Barry se vad Norman hade gjort, också fick han skisserna som skulle bli låten Bad Sign Good Sign som Norman ville använda som huvudtema genom hela Dr. No. John Barry fick 250 pund i gage för detta arbete och ingen kredit i eftertexterna. John Barry arbetade flitigt med The James Bond Themes för att fårdig ställa allt innan filmen skulle ha premiär. Från producenterna sida till Barry fick han veta att de tänkte och göra en hel filmserie utav Ian Flemings James Bond böcker.

När de skulle spela in första versionen av The James Bond Themes så kom Barry’s mångåriga kollega Vic Flick och det är alltså Flick som spelar på The James Bond Themes. Ända sedan han kom in i produktionen hade han en option på att få göra musiken till de andra efterföljande filmerna i serien. Man kan undra hur det skulle ha gott om Monty Norman hade gjort all musik, då skulle filmerna inte bli så populära att se på filmerna med Normans icke godkända stil på melodierna.

Men med Barry vid rodret gjorde han filmserien till de mest populäraste filmerna i modern historia. De mest minnes värda låtarna är: Shirley Bassey till Goldfinger, Tom Jones till Thunderball och så min favorit Louis Armstrong som gjorde den förknippade och mest ihåg komna låten, We Have All The Time In The World från filmen On Her Majesty’s Secret Service (1969).

Han gjorde filmmusiken till alla filmer förutom 4, till Live And Let Die fick George Martin legendarisk kompositör från bandet The Beatles ta över från Barry, efterom denna hade blivit osams med Harry Saltzman. Det sägs att Saltzman inte gillade direkt vad Barry hade kommit med till Diamonds Are Forever. Martin lyckades inte riktigt komma upp i den standarden och dess nivå som Barry gjorde, men från mina får han ändå godkänt.

John kom tillbaka och gjorde varannan film, men från och med Octopussy till The Living Daylights hade han hand om musiken. Men till Licence To Kill kom Michael Kamen som också var en erkänd och bra kompositör och gjort en rad kända filmer och annat. Även om Licence To Kill inte blev någon större succé på vita duken. Michael Kamen gjorde trots det dåliga utkastet av filmen riktigt bra med själva soundtracket till filmen.

Efter närmare 6 år av uppbrottet från James Bondfilmerna började man 1994 så sakta börja smida planer ifrån en ny film i serien. Man byte självklart ny James Bond till Pierce Brosnan. Vem skulle nu inföa det kända 007musiken in till 1990–talet och frågan gick till Eric Serra som tackade ja för att försöka återuppleva Bondserien igen med sin musik. Han lyckades inte riktigt med det och göra nästan, tycker han tog vara på en del saker ifrån John Barrys tid som kompositör. Soundet och dess pukor (slags trummor). Hos de allra flesta Bondfans hör Eric Serra till den kategorin som inte lyckades alls med soundet till GoldenEye.

I nästa film Tomorrow Never Dies (1997) var det faktiskt John Barry som ringde Barbara Broccoli och tipsade henne om en man vid namn David Arnold, eftersom Arnold hade gjort en cD–skiva med alla låtar som Barry hade gjort en gång i tiden. I sin första film i Tomorrow Never Dies använde sig Arnold sig utav techno, till exempel när Bond är i Tyskland, när han har lagt beslag på den lilla röda lådan.

Just Techno har blivit rätt så populört numer som musiksmak hos de allra flesta alléfall. David Arnold har nu blivit riktigt känd för att tonsatt 5 filmer nu och är på väg mot sin 6:e film. Hans klart bästa soundtrack är Casino Royale med Daniel Craig som James Bond, också Quantum Of Solace med vissa sekvenser som är riktiga godbitar för öronen.